Asfaltsblommor

Vad ska du lära dig idag?

Det är en av många frågor man kan ställa sig till morgonkaffet....

Men just DEN frågan gör att jag ser fram emot dagen. Inte för att ny vetskap om ngt ska göra att jag är "bättre" i morgon än vad jag är idag... utan för att oavsett vad som händer eller inte händer så har jag haft ett syfte med med min dag.

Jag vill dock gärna tro att de flesta människor lär sig ngt nytt varje dag.... men jag är väldigt säker på att få av dem gör det medvetet eller ens tänker på det.

Man tar saker och ting för givet i den här världen.

En annan sak jag ägnar mig åt de första vakna minuterna varje dag är.... tacksamhet.

Att kunna dricka mig otörstig på vatten när jag vill är ngt jag tänker på varje dag...... att tre fantastiska människor kallar mig för mamma och att jag andas kärlek istället för bitterhet.

Men just idag så är jag speciellt tacksam över att jag vågar vara jag... utan filter.... i en dubbelfiltrerad tillvaro.

Jag har... flera gånger i livet sett mig själv som en blomma som försöker växa upp ur asfalt ngn annan lagt. Detta var under min barndom och tonår.

Men också nu.... och denna gången lade jag asfalten själv. Kände mig tvungen.

Och det är inte en blomma.... eller ens ett fång.... Det är en hel sommaräng som växer aningen okontrollerat just nu och det gör ingenting.

Jag tänker låta det växa nu.... Det är på tiden och det är många känslor att avhandla vilket är ok. Det är ok. En känsla i taget. Ett projekt i taget... och 100% av mig åt gången.

Så ja..... Tacksam. Tacksam för varje blomma jag ser och för varje last med asfalt jag lyckas forsla bort.

Och du..... Det gör ingenting om inte alla förstår.  Men om du lyckas få till den där sprickan... så att solen tittar in.... SÄTT DIG NER. Sätt dig ner och känn varje känsla. Allt!

Vi är här för att leva.  Har vi inte känt allt så har vi inte levt. Så är det bara.  

Och alla tårar..... är inte sorg. De är ofta tecken på en vacker själ och ett varmt hjärta. De är tacksamhet, glädje, kärlek, längtan, saknad, insikt och reflektion. De är lyckan som är så stor så att den inte får plats i kroppen utan måste sippra ut.

De är också smärta, frustration, förvirring och otrygghet. De är frågor som aldrig blir besvarade och de är sökandet efter svaren inom dig. De är reaktionen på att vara osynlig  eller ohörbar..... De är också reaktionen på ngt vackert eller ngt som rör din själ till bristningsgränsen.

De Är här för att berätta för dig att du lever..... Att du är..... På riktigt.

Med kärlek,

/Emmely.