Vaknade strax efter 03 denna morgon.
Kunde inte somna om och hade inget direkt behov av att fly in i drömmarna igen.
Så jag gick upp....
Njuter en lugn och nästan helt tyst morgon.
När finner du tid för reflektion över ditt väsen och situation?
Sedan den där dagen på stranden har det hänt en hel del samtidigt som det inte har hänt någonting alls.
Vad menar jag då med det? Jo....
Tänk att du har en tanke om hur framtiden kommer att se ut... flera mål och en ganska bra plan...
Du längtar och det börjar verkligen närma sig... men då bekräftas ngt du anat en längre tid men som verkar i det fördolda liksom.. ngt som rubbar din plan och sådant du längtat efter att få dela med dig av.
Så kan det vara när man inkluderar ngn annan i sina drömmar... någon som inte ovillkorligt hänger i din ringhörna.
Och så är det! Det är alltid en risk att inkludera andra i sina drömmar och planer... speciellt när man gör det helhjärtat och med tillit.
För när någon ser dig i ögonen och lovar dig något när du är helt transparent i din kommunikation... då tror du på det, eller hur?
Jag har under en längre tid befunnit mig i en långdragen process där jag försökt få ihop något som inte vill gå ihop.
Eftersom jag är så förbaskat envis och hoppfull i det mesta så har det varit ett tungt lass att bära då ingen annan i närmaste kretsen har varit intresserad.
Småfnissar i skrivandets stund för jag ser nu hur komiskt det egentligen är.
Jag ville så gärna komma i mål och med det också i ngn form av harmoni för alla parter.
Jag har velat skrika ut mina tankar, förhoppningar, förutsättningar och eventuella planer men så sa en klok kvinna jag känt i hela mitt liv "Emmely.... Tiga är guld".
Hon har rätt.
Det hade inte sett ut såhär.... men det hade heller inte varit av rätt anledningar.
Nu är jag i alla fall här, det är höst och ett nytt kapitel ska skrivas.
Det är inte utan att benen darrar lite men hjärtat slår kullerbyttor också.
Verkligen med blandade känslor jag ger mig ut i detta.
Och samtidigt så samlat.... TRYGGT.
Jag kommer att dela med mig när tiden är rätt för det.
"Ju tystare du blir... desto mer kan du höra." (Rumi)
Höst alltså.....
I år är det ju faktiskt höst. Färgsprakande trädkronor, krispiga morgnar och soliga dagar.
Jag fullkomligt älskar hösten!
Nu när förändringarnas vindar blåser så kan man... om man vill.... höra trädens viskningar... lyckönskningar och glada tillrop.
"Nu är hon helt utflummad"
Nädå. Med det där är upp till var och en.
Så....
Jag ska försöka uppdatera här mer frekvent (som sagt).
Har en hel del inlägg skrivna men de måste få vänta på sig lite.
Jag tänkte dock på en sak:
Lever jag som jag lär?
Svaret är NEJ!
Är det något att sträva efter? JA!
Jag menar inte att jag lever helt åt skogen olikt det jag lär men det finns absolut justeringar som behöver göras och de kan jag säga... kommer att justeras av sig själva inom kort.
Vi influeras av dem vi har nära oss, visst? Det är lätt hänt men också lätt att återuppta den livsstil man önskar ha i det vardagliga när man rår över det själv.
Lever du som du lär?
HUR mycket av din vardag formar du utefter någon annans behov?
OM det är mycket.... är det då för att du VILL eller för att du känner att du måste?
För jag kan med handen på hjärtat säga att jag i samtliga relationer jag varit i VELAT göra de anpassningar jag gjort även om jag i efterhand kunnat tycka det var dumt.
Jag kan också säga.... att om den ena VILL men den andra känner att den måste... då är det meningslöst. Det går inte att bygga på.
Kärlek och kontroll går inte ihop.
Och glöm inte!
De som älskar dig på riktigt och ovillkorligt... kommer alltid att göra sitt yttersta för att DU ska kunna uppdatera dig när det är vad du behöver.
Dem du har i din ringhörna kommer ALLTID att heja på dig INTE skryta om sig själva el förminska dig.
De kommer att LYFTA dig till skyarna och det är hos DEM du kan lägga din energi utan att bli dränerad.
Sluta ge där du inget får tillbaka.
Ge där du vet att du får gråta, glädjas, hoppas, stötta, våndas, drömma, dansa, skapa, skrika och älska.
Allt utan att bromsas... utan att hejdas... där ingen förminskar dig för att förhöja sig själv.
Där..... där det finns mer själ och mindre ego.
Hemma i dig själv.
Ja just det. Jag är hemma. Sa jag det?
Allt gott!
/Emmely.
Lägg till kommentar
Kommentarer