Såhär de sista dagarna på ormens år så har jag haft det fantastiskt svårt för att grunda mig trots att det är precis det jag "borde" göra.
Men han står och slår med hoven mot boxväggen... näsborrarna är vidgade och ögonen vilda.
Han slänger med huvudet och frustar "släpp ut mig" och allt i mitt innersta innersta skriker GÖR DET!
Men nej... Denna hästen måste jag longera en bra stund innan jag kan sitta upp och dra iväg. Jag vet det. Denna tänker jag inte falla av. Vi ska finna tillit till varann först. Sen.... Sen kommer jag att kunna släppa tyglarna och lätta på sätet i en vild men kontrollerad galopp mot tydliga mål.
Detta är SÅ spännande. Det händer nu.
Så.... lite reflektion över året som gått är en viktig del dessa dagar och inte minst att fundera över vad man lärt sig.
Rensat har jag definitivt gjort men det är också viktigt att faktiskt bestämma sig för vilka ja man kommer att behöva säga nej till och tvärt om.
Vad säger du ja till som dränerar dig endast till fördel för andra? Men skippa det där fr o m nu. Det ger faktiskt ingenting till någon i slutändan.
För mig handlade ormens år (som har sin sista dag i morgon) om mod. Jag gjorde saker.... och tog på mig ansvar för saker som jag bara året innan aldrig hade fått för mig att göra eller ta mig an.
Jag gjorde det i hård motvind då mitt privatliv var som en bergodalbana minst sagt.
Det handlade om allt ifrån nya uppdrag på jobbet till utbildningar, mer jobb rent tidsmässigt, olika typer av konfrontationer och ett helt nytt lugn i att stå stadigt på min övertygelse och grund.
Med alla i min ringhörna på distans så plöjde jag mig igenom det ena efter det andra.... stort och smått samtidigt som jag rensade såväl utrymmen som rent själsligt.
Jag ställde de svåra frågorna till mig själv och till dem omkring mig.... men jag hade redan svaren och andras ickesvar blev bara en bekräftelse på det jag redan visste.
Man kan lugnt säga att jag drog undan mörkläggningsgardinerna och när jag gjorde det så bländades jag inte... jag såg det bara tydligt.
Varje välpresenterad lögn mötte mig med öppna armar.... "Här är vi" skrek de..... "Det är så här det är".
Så.... mitt fokus som varit någon annanstans.. eller åt ett annat håll... förstod plötsligt varför det hade varit så svårt.
Varje hanteringsmekanism som skapats av tidigare trauma var en gång en strategi som räddade mitt liv.... men efter hand som man läker så händer det saker.
Vaksamhet blir urskiljning.
"People pleasing" blir emotionell intelligens.
Självständighet blir ledarskap.
Känslighet blir intuition.
Samma bil....Annan förare.
Man behöver inte bryta ner det som behövde läka...
Man kan faktiskt bara använda det med mening istället för autopilot.
Du var aldrig sönder. Du var helt fantastisk.
Dags att vara fantastisk med vilje.
Kikade i min dagbok och allt jag skrivit 2025... Fram till november så är det en enda lång uppläxning av mig själv (ha ha).
Det är uppenbart att jag vet exakt vad som händer och jag är så stolt över mig själv som med alla dessa vansinnigt förvirrande omständigheter ändå hållit mig i kurs mot klarhet, avslut och början på något där jag kan få blomstra som jag vill.
Att hamna i en tillvaro där man sakta tappar lusten till allt som tidigare fått ens inre att ticka är inte unikt för mig, jag vet det. Men jag kan tycka att det är viktigt att tala om då det är en minst sagt onödig upplevelse som jag absolut tycker att... om man hamnar där så ska man ta sig ut illa kvickt.
För det där... är inte sunt.
Jag tänker inte svara med att "nä jag vet inte riktigt vad som hände" för jag vet exakt vad som hände och det som jag vill att alla ska ha klart för sig är följande:
Människor vet ALLTID vad de gör när de gör det.
Så... när någon säger något som får ditt blod att frysa eller din hjärna att börja hantera huruvida du verkligen hörde det där/upplevde det där.... Då var det exakt det som hände. Exakt. Oavsett vad personen säger sen.
Ditt tvivel är din värsta fiende.
I somras åkte jag bergodalbanor jag ALDRIG ens vågat titta på tidigare. Dödsångesten var total och även om jag inte fattade det då (för jag förstod verkligen inte vad jag höll på med. Det var som att ngn annan tog över) så förstår jag idag att det var jag som övertalade mig själv om att jag inte behöver vara rädd för något. Att jag helt enkelt kan... allt.
Det gör ingenting att det krävs pissiga människor för att man ska finna ro i sig själv. Ibland är det de kallaste platser som tänder elden inom dig.
För mig krävdes det bara några få ord faktiskt... ord som fick alla andra fraser och meningar till sången som skulle söva mig.
Aldrig mer.
Sen gick det så fort... som det ska göra när man är "klar".
Ut ur kylan och in i värmen.
Lämnade de dåliga vanorna där. Där hör de nämligen hemma. De är inte jag.
Plötsligt kunde jag andas utan allergimedicin och nässpray dessutom.
Mitt hår började växa som gräs, tjockna och glänsa.
Och så länge rastlösa tonåringar håller mig vaken eller dotterns blodsocker bråkar så sover jag gott... med både hund och katt i sängen.
Så många kvitton.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen.... Låt inte ditt ljus slockna för lite maskerad bekvämlighet och låt dig inte charmas av pengakåta leenden.
För vad du vet hittills.... så har du bara denna stunden här på jorden... i alla fall i denna formen.
Så var du... ditt syfte.... hela vägen utan maskering eller anpassning till sådant som inte hejar på dig.
Mitt syfte här är jag ännu inte helt säker på... alltså här på orten jag befinner mig. Men det är inte vad jag trodde. Ska bli spännande att ta reda på.
Det är så många saker som står och sparkar och frustar där med hästen men är det ngt jag har lärt mig på senaste så är det att ta en sak i taget och framför allt.... att allt har sin tid.
Jag säger inte att jag tänker vänta på ngt för det där är ju bara idiotiskt. Vänta på vad? Sånt har vi väl inte tid med... nä precis. Vi vet inte ens om vi vaknar i morgon så om man tycker att man kan vänta på saker så är man verkligen intelligensbefriad... på riktigt.
MEN man kan bara hantera ett visst antal saker åt gången och jag är inte alls bra på att jonglera så... en sak i taget.... men allt redo att veva igång.
Vi skulle kunna reflektera över allt som händer i världen just nu också men det får komma i framtida inlägg. För shit is happening! Går inte att undgå...
Dags att bryta detta nu. Hästen kommer med sanning.
Tavla på gång och tänker att ngt inlägg kommer att handla om några olika skapandeprocesser som är igång i detta nu. Mycket skrivande men också saker för teaterscen och måleri. Kreativiteten är tillbaka.... inspirationen finner jag överallt nästan. Underbart!
Var finner du inspiration och vad har du på gång?
Ett önskemål jag fick till mig var att skriva lite om något som kan vara lite kopplat till den kvinnofridsblogg som jag har men inte längre uppdaterar.
Med risk för att det finns läsare som skulle ta det personligt så tänkte jag först inte skriva hur jag tänker på saken men.... äsch... Det är ju faktiskt inte mitt problem... om det nu måste vara ett problem.
I det stora hela så handlade om att hon sett en post på instagram där en man beskriver sig som ett offer i ett förhållande....Han menar att han levt med en narcissist i 10 år.
Han beskriver hur han aldrig var nog.... hur han gick på äggskal hemma, hur hans gränser blev själviska, hur han gav allt , hur han började tvivla på sitt eget minne, hur han alltid hade fel osv osv osv, hur han förlorade sitt självförtroende, sin inre frid och hur han till sist bröt sig loss... skapade distans och gick i terapi blablabla.... sen står han och klappar stolt på sig själv etc.
Inte en enda gång menar den här mannen att han har ngt ansvar i detta själv. Någon kan absolut ha varit elak emot honom... jag säger inte att det inte är så.... MEN men måste i alla sådana här situationer se sin egen del i det.
Jag lät det hända mig... annars hade det inte hänt. Så ÄR det bara. Man kan bli lurad för att man är en människa som vill tro på vad andra säger, lovar och allt det där.
Sen har vi ju det där facit i hand... jag och tusentals andra kvinnor och vi VET varför vi blir tysta t ex... som denna mannen också beskriver som "silent treatment".
Antagligen så håller hon tyst för att inte reta honom. Sorry.
Jag hade velat höra hennes sida av storyn.
(Nu sitter alla män och tänker att "jaha... en sån till som skyller allt på männen") Nja.... kanske inte allt eller ens alltid men ni har en del fysiska förutsättningar som ni inte kan blunda för faktiskt.... och vi har alla ngt nedärvt som gör oss mer kvinnliga eller manliga, ja?
En viktig sak här som jag tycker att alla borde veta vid det här laget är att heterosexuella kvinnor VÄLJER att vara med en man. Vi BEHÖVER det inte. Vi väljer.
Så.... Kära offerkofta Allan (vi kan kalla honom det)..... Hon valde dig och hon har valt dig alla dagar i veckan sedan dess. Du har antagligen blivit bekväm i det och retat upp henne alldeles vansinnigt så att hon till slut inte ens orkar höra dig tugga.
Antagligen så har hennes försök till att få dig att lyssna in hennes behov fallit platt i oförstånd ifrån din sida... eller tomma löften som inte infriats så att hon till slut fått ett utbrott i ren frustration och förvirring.
Vad har du skapat mer än en påhittad karaktär för att fånga in henne?
Det kan jag berätta. Besvikelse , sorg och ilska troligtvis.
Varför kan man inte bara svälja sin omotiverade stolthet och ta ansvar för sin egen del?
Jag har suttit i kvinnogrupper med blåslagna nedbrutna och psykiskt misshandlade personer som sagt saker som "Vi var inte bra för varandra", "Jag retade upp honom", "hade jag bara varit tyst", "jag kunde gått när jag tänkte det första gången".
Och vet ni vad?
INGEN AV DEM HADE KUNNAT DRA DÄRIFRÅN TIDIGARE ÄN VAD DE GJORDE MED LIVET I BEHÅLL.
Hon väljer dig och sen gör hon allt för att vara den du vill ha.... men om det ändras lite hit och dit ifrån din sida och ditt sätt att vara.... när du inte kan erbjuda henne emotionell trygghet el inte infriar dina löften, hejar på henne och stöttar när det behövs såsom hon behöver det... inte som du tycker utan så som hon behöver det för att du älskar henne...... Ja då blir det kanske heller inte supertrevligt... Men du... har fortfarande överläge eller vad man säger... för du är man.
Titta på världen och våga påstå något annat.
En annan reflektion när det gäller kärleksrelationer är att det inte sällan är samma karaktärsdrag hos kvinnan som mannen förälskar sig i som han sen också lämnar henne för..... när han kommer på att han inte kan hantera dem.
Missförstå mig rätt nu.... Jag är allt FÖR kärlek.... Obotlig romantiker har några sagt.... men det blir lite av en utmaning när man blir bevisad motsatsen om och om och om igen.... och träffar folk som trivs i slentriantråkgörasammaalltidosvosvosvosv...
Vi behöver vara rädda om varandra, balansera yin och yang på rätt sätt och trygga varandra i våra relationer, vänskapliga... inom familjen och i parrelationer.
Sluta upp med att tycka synd om oss själva och måla upp snedvridna bilder av något som en gång var vackert även om det bara var ngt man trodde var vackert. Upplevelsen räknas, ja?
Och ärligheten i att kunna säga att nä.... nu tycker inte jag att detta är spännande längre. Hej då. Istället för att plåga livet av varann.
Kom igen! Det är ju skittramsigt.
Måla en tavla, gå ut i naturen, till gymmet, fatta gitarren, skriv dagbok eller varför inte en dikt, odla något, res, dansa, sjung, umgås och ta vara på den tiden du har med dem som betyder något.
Att du vaknar i morgon är som sagt ingen garanti.
Självrannsakan och reflektion är viktigt just nu. Var ärlig med dig själv... dina tillkortakommanden OCH andras så att du inte förminskar dig själv eller deras beteende.
Ormens år var året vi ömsade det förflutna och det som inte är i linje med den vi är.
Jag lärde mig att vända mina oläkta trauman till verktyg.... att jag är kapabel och fantastiskt modig.
Lärde mig också att vara tacksam på en helt ny nivå och att känna kärleken och bekräftelsen inifrån och ut istället för tvärt om.
Vi går in i eldhästens år med sanning och klarhet..... i galopp.
Låt oss skapa lite magi...
/Em.
Lägg till kommentar
Kommentarer